YBC-bloggen‎ > ‎

Vad är väl en resa till London?

skickad 6 mars 2011 12:11 av Daniel Lundqvist   [ uppdaterad 8 mars 2011 09:47 ]
Av Ayla Löfving

Det hela började med ett val. I mitt fall
valet att söka till YBC. Därefter följde en skolstart och skolarbetet som så självklart hör till. På detta sätt fortsätter den ljuva berättelsen om gymnasietiden för de flesta ungdomar tills dess pampiga avslut i form av studenten. Men är detta allt?
                                                          
Allt arbete, vad händer med det? Förblir kunskapen gömd i skriften i gamla skrivhäften för all framtid? Glöms den bort, till och med av de som själva lärde sig den? Jag kan med stolthet i rösten säga att det inte behöver vara så. Under min tid på YBC har jag fått kunskaper och färdigheter som jag aldrig kommer att glömma.

Anledningen till detta är att jag fick en chans att utveckla, reflektera och bygga vidare på det jag lärt mig. Jag ska därför berätta om en av många sådana möjligheter jag fått under dessa år. Jag ska berätta om Babbletown.

Ett arbete om språksociologi och digitalt skapande. Det började med brainstorm och redan då förstod vi att det var lönlöst att svara på frågan ‘Vad är språksociologi?’. Vi försökte att undvika konkreta svar, då detta förhindrar skapandet av nya definitioner. Vi struntade därför i att gå till biblioteket och att läsa nationalencyklopedin. Vi ville i stället veta vad språksociologi kunde vara. Vad är det för oss, och vad är det för människorna ute i samhället? Vi valde att undersöka huruvida människor på olika arbetsplatser ansåg att de anpassade sitt språkbruk till yrket, och på vilket sätt de trodde språkbruket varierade på olika arbetsplatser. Inte genom böcker eller lexikon, utan genom att intervjua människor i olika yrkesgrupper.

Enligt de givna instruktionerna skulle slutprodukten inte bestå utav ett textdokument eller ett prov. Kunskapen skulle publiceras genom en dokumentärfilm och en hemsida och bli tillgänglig för åskådan för den yttre världen. Detta är för oss elever på YBC en självklarhet idag, men något vi ungdomar definitivt inte tänker på är att skolan genomgått en revolution. Och jag säger genomgått för den är redan här och i full gång.

Skolan är inte längre en fabrik som producerar kunskap bakom dess tjocka väggar vars enda produkt är betyg. Kunskapen har fått ett helt nytt värde, den sprids och andra får möjlighet att ta del av den. Vårt kunskapsbidrag till oss själva och hela internet fick heta Babbletown.

Babbletown är en interaktiv stad, där man genom att klicka runt på tecknade byggnader kommer till olika arbetsplatser, allt från fruktstånden på Hötorget till tv4 profilen och tidningen Företagsminnens redaktör Edward Bloms kontor.







Vårt projekt avslutades med en talkshow där vi fick presentera våra familjer och vänner.
Vad hände nu? Detta oundvikliga avslut, ännu en gång? Nej, det måste faktiskt inte vara slut här heller. Efter en hel del reflekterande under projektets gång lyckades Babbletown få mycket positiv respons, inte minst från våra lärare, men också från utomstående skolfolk, såsom lärare, rektorer och politiker. Jag och en kamrat från min parallellklass fick till vår förvåning till och med förfrågan om att följa med till London och hålla ett föredrag om projektet där.

 
Jag återfick genast minnet av tiden innan gymnasiet då jag frågat om studentutbyten och resor utomlands och vilka elever det var som fick åka. Jag minns att jag frågade om det var de elever med högst betyg som urvalet av elever bestod av. Oftast fick jag svaret att så inte var fallet. I denna stund hade jag trott att hoppet var förlorat, hur skulle jag någonsin kunna utmärka mig på annat sätt än genom mina betyg? Jag som knappt vågade fråga kassörskan på ICA vilken tid de stängde!

Under min tid på YBC hade jag dock fått utmana denna rädsla många gånger, dels genom muntliga framföranden och presentationer inför klassen, men inte minst genom föredrag inför människor utanför YBC, så idag finns inte denna rädsla kvar längre, jag kan ärligt säga att mina erfarenheter från YBC gjort att jag idag har mycket större självkänsla och upplever en trygghet i mig själv som jag inte hade för två år sedan.

När jag fick förfrågan att åka till London blev jag ändå glatt överraskad. Jag tackade ja, och är mycket glad att jag gjorde det. Uppdraget var även denna gång att berätta hur vi kommit fram till Babbletown, ända skillnaden att detta var på Apples huvudkontor (!)

Londonresan var för mig ännu en möjlighet att utveckla vårt arbete, som från början bara hade varit en idé, en tanke. Något som slog mig väl i London var politikernas och skolfolkets intresse för att faktiskt förstå hur vi gör när vi arbetar med it. Hur gör man? Tittar man i en manual, eller letar man på nationalencyklopedin? Nej, man gör som vi gjorde i Babbletownprojektet; man frågar de som faktiskt arbetar på arbetsplatsen, eller de som faktiskt arbetar med it. Detta för att andra ska kunna införa arbetssättet, eller snarare synen på kunskap i sina skolor.

Detta kräver två saker; det första är att erbjuda möjligheter, det självklara är att erbjuda möjligheten att arbeta med it. Men också att erbjuda möjligheten att utveckla ett arbete, sprida kunskapen i samhället och att tillåta elever att fullfölja idéer, hur storslagna de än verkar.

Det andra är att inte begränsa eleverna genom att ställa frågan  ́Vad är språksociologi?’ eller ‘Vad är en marknadsplan?’ utan vad det kan vara, och vad det är för oss. Att ställa öppna frågor helt enkelt som öppnar dörrar för nya definitioner.

För nyckeln till framgång är inte att veta hur allt är, för då fastnar man i svarets klister, utan att leva med obesvarliga frågor och ständigt sträva efter att hitta nya och bättre definitioner på dem.

Ayla Löfving BC2B YBC

Comments